Elvis och mamma

Elvis har blivit en stor gosse. I torsdags var vi på barnavårdscentralen och Elvis vägde hela 8 kilo och var 66 cm lång. Besöket på bvc är en historia för sig. När vi vaknade på torsdagmorgonen snöade det för fullt och jag insåg att promenaden till BVC inte skulle bli den enklaste. Vi gick i god tid för att inte bli sena och redan innan vi lämnat gården rann svetten längs min rygg. Att köra vagn i decimeterdjup snö är var defenitivt inte lätt. Snön piskade mej i ansiktet och tillslut visste jag inte om jag kört in i snödrivan eller var jag höll till.

Väl framme på BVC satte jag mej utmaddat i soffan. Elvis hade förståss sovit gott hela vägen och jag var lite smått avundsjuk på honom. Hade vagnen varit större hade jag också velat ligga i den och mysa. När vi satt i väntrummet märktes det tydligt att en av oss inte hade bajsat på nån dag. Elvis började fisa högt och tydligt och tro mej när jag säger att fisarna luktade värre än morbror Tobbes fisar. Smått generad fick vi äntligen gå in till bcv-tanten och svara på samma frågor som alltid. Äter han? JA! Sover han? NEJ!

Sen var det dax för 5-månaderssprutan. Elvis var så duktig och gnällde mest bara till vid sticket. Jag däremot kände mej svimfärdig och förundrades över att min son redan är modigare än sin mamma. Efter sprutan kom barnläkaren för att göra en rutinundersökning. Hon tittade lite på honom, böjde lite på benen, klämde lite på pungen och sa absolut inget. En alldeles normal barnläkare med andra ord! Jag och Jimmy undrar om alla barnläkare är stumma eller bara de som vi träffat.

Idag är det lördag och vi sitter mest och väntar på Tommy, Linda och Emma som ska besöka oss i helgen. Jag hade hoppats på att Elvis skulle sova nån timma nu på dagen innan dom dök upp men han vägrar sova. Samtidigt som jag skriver gungar jag vagnen med ena foten men Elvis ligger med stirrande ögon tjurar.  

  
Blöjornas påve.