Elvis och mamma

Elvis har blivit en stor gosse. I torsdags var vi på barnavårdscentralen och Elvis vägde hela 8 kilo och var 66 cm lång. Besöket på bvc är en historia för sig. När vi vaknade på torsdagmorgonen snöade det för fullt och jag insåg att promenaden till BVC inte skulle bli den enklaste. Vi gick i god tid för att inte bli sena och redan innan vi lämnat gården rann svetten längs min rygg. Att köra vagn i decimeterdjup snö är var defenitivt inte lätt. Snön piskade mej i ansiktet och tillslut visste jag inte om jag kört in i snödrivan eller var jag höll till.

Väl framme på BVC satte jag mej utmaddat i soffan. Elvis hade förståss sovit gott hela vägen och jag var lite smått avundsjuk på honom. Hade vagnen varit större hade jag också velat ligga i den och mysa. När vi satt i väntrummet märktes det tydligt att en av oss inte hade bajsat på nån dag. Elvis började fisa högt och tydligt och tro mej när jag säger att fisarna luktade värre än morbror Tobbes fisar. Smått generad fick vi äntligen gå in till bcv-tanten och svara på samma frågor som alltid. Äter han? JA! Sover han? NEJ!

Sen var det dax för 5-månaderssprutan. Elvis var så duktig och gnällde mest bara till vid sticket. Jag däremot kände mej svimfärdig och förundrades över att min son redan är modigare än sin mamma. Efter sprutan kom barnläkaren för att göra en rutinundersökning. Hon tittade lite på honom, böjde lite på benen, klämde lite på pungen och sa absolut inget. En alldeles normal barnläkare med andra ord! Jag och Jimmy undrar om alla barnläkare är stumma eller bara de som vi träffat.

Idag är det lördag och vi sitter mest och väntar på Tommy, Linda och Emma som ska besöka oss i helgen. Jag hade hoppats på att Elvis skulle sova nån timma nu på dagen innan dom dök upp men han vägrar sova. Samtidigt som jag skriver gungar jag vagnen med ena foten men Elvis ligger med stirrande ögon tjurar.  

  
Blöjornas påve.

Sitter i soffan och myser medan Elvis sover och Jimmy spelar datorn. Vi är sedan några timmar hemkomna från Sorsele där vi spenderat helgen tillsammans med Elvis farmor och övrig släkt på Jimmys sida. Att åka till en by i inlandet är en speciell resa. Snön lyste vit och renarna sprang på vägen. Vi mötte antagligen dubbelt så många renar som bilister längs vägen vilket är lite lustigt. Vi passerade by efter by med de enda namnet fular än de andra och alla har de något gemensamt. Byarnas namn slutar nämligen på -sele. Blattniksele, Sappetsele, Harrbosele, Rusksele osv. Renda rappakaljan.  Jimmy påstår även att det finns ett ställe som heter Kåtaliden men om det är sant vet jag inte. Medan vi passerade dessa småbyar ploppade den enda fördomen efter den andra upp i min skalle. Vad är det för typer som bor här?!  Ungkarlar med gardiner från 70-talet?! 

Resan gick i alla fall bra och Elvis sov snällt större delen av vägen. Själv knaprade jag morötter och drack vatten i och med min nya diet. Avundsjukt sneglade jag på Jimmy som smaskade både på en snickers och en mars medan jag kände hur morotsbiten växte i munnen. Väl framme i Sorsele kom en farmor utspringade från sin bostad. Att hon hade längtat efter sitt barnbarn blev uppenbart då jag upptäckte att hon inte hade hunnit ta på sig några skor utan stod i sockar i den kalla snön och hälsade oss välkomna.

Helgen passerade fort men vi hann med både det ena och de andra: Tittade film, spelade kort, träffade släkten och åt mumsig mat. Inlandet är mycket speciellt med samtidigt finns det en viss charm med de små byarna. Landskapet är otroligt vackert och jag blev till och med sugen på att åka längdåkningsskidor. Eller, i alla fall att bära skidorna under armen och sätta mig ner för att dricka varm choklad och äta ostmackor.
 
  

 
Min underbara sambo och hans orginella pokerface.


Jag skulle kunna skriva flera sidor om denna lilla biograf som finns i en liten by mellan Umeå och Sorsele.
Denna gång lämnar jag dock kommentarerna osagda för att inte trampa någon på tårna. Men man kan ju undra hur mycket popcorn som går under en föreställning.