Elvis och mamma

Här hemma går allt bra. Jag och Jimmy lär känna vår son bättre och bättre för var dag som går. Ibland svettas vi och sliter våra hår i förtvivland och ibland ligger vi bara och myser med med honom och njuter av att han är vår. Elvis är en riktig liten snuttegris och vill helst ligga vid mina bröst hela dagarna. Ibland känns det som att han skulle hänga kvar där om jag släppte honom. Idag var vi på första besöket på bvc. Elvis hade ökat i vikt och väger nu 3560g och är 52cm lång.

    
  

Efter nio långa och mysiga månader med en bebis i magen bestämde sig lillen äntligen för att se dagens ljus. Kl. 15.32 den första september kikade han ut och gav där med mej och Jimmy den bästa present vi kunde tänka oss på vår ettåriga förlovningsdag.

Jimmy åkte iväg på jobbet tidigt den första september. Jag låg kvar i sängen efter att han åkt och plötsligt small det till högt i bäckenet. Jag fattade inte riktigt vad som hände men förstod att något var på gång och skickade därför ett sms för att förbereda Jimmy på att han kunde bli hemringd senare under dagen. Jag steg upp ur sängen och tänkte städa lite för att se om värkarna skulle komma igång. Han inte mer än städa några minuter förän värkarna var kraftiga och jag ringde panikslagen hem Jimmy. Medan jag väntade på honom kastade jag mej av och an i lägenheten av smärta och blev chockad över hur ont det gjorde. Jag tänkte att hur ska jag klara av förlossningen om jag inte klarar av dessa små förvärkar?! Jag hade minsann läst och förberett mej på att förstföderskors förlossningar börjar med lite små värkar som sakta trappas upp. Jimmy kom hem och jag sa envist att jag skulle hinna duscha och äta. Hade ju ställt in mej på en lång förlossning där jag skulle hinna vara hemma länge i början och jag hade minsann inget annat i huvudet. JImmy tyckte dock att vi skulle åka in eftersom jag hade konstant ont. Tillslut insåg jag att vi gjorde bäst i att åka in. Väl inne på förlossningen hade jag riktigt ont och var tvungen att ligga en halvtimma på en sjukt hård säng medan barnmorskan mätte värkarna. Det visade sig att det inte var några små förvärkar jag hade, utan värkarna avlöste varandra utan mellanrum. Jag blev undersökt och det visade sig att jag redan öppnat mej 5cm på 2 timmar, inte konstigt att jag hade haft ont. Redan här bestämde jag mej för att använda ryggmärgsbedövnig för att orka med hela förlossningen. I väntan på narkosläkaren sög jag lustgas i panik. Jag var konstant hög och minns inte mycket av denna period. När ryggmärgsbedövningen började verka försvann nästan all smärta. Klädd i sjukhusets sexiga skjorta och jättetrosor passade jag på att äta smaklös sjukhusmat medan Jimmy åt butterkaka och drack juice. Han hade inte turen att få njuta av den smaklösa sjukhusmaten utan var tvungen att ta det som fanns på sjukhusets lilla affär. Strax före 12 konstaterade barnmorskan att jag var helt öppen och att vi nu bara väntade på att lillen skulle sjunka ner ordentligt i bäckenet. Bedövningen togs bort och jag hade smått panik över att smärtan skulle komma tillbaka. Värkarna kom tillbaka men denna gång var de mer obehaglida än onda. Jag dansade omkring i rummet för att hjälpa bebisen på traven samtidigt som jag och Jimmy turades om att andas lustgas och skratta åt hur rolig jag såg ut. När det var dags för att krysta ut lillen fortsatte jag att andas lustgas och tog i allt jag hade när värkana kom. Detta gjorde inte alls ont utan var en otroligt häftig upplevelse som jag gärna gör om igen. Efter 8-10 krystvärkar fick jag upp lillen på bröstet och jag och Jimmy kände oss som världens mest stolta föräldrar. Elvis vägde 3370g och var 49 cm lång.

Efter att ha fikat de berömda "grattis till bebisen-mackorna" som var alldeles för torra gick jag för att duscha av mej medan Jimmy fick njuta att mysa med Elvis. I duschen kollade jag mej i spegeln och det är en syn jag helst vill glömma. Man är inte läcker efter en förlossning. Håret spretade åt alla håll, svetten rann och magen hängde. Kände mej dock betydligt fräschare efter duschen och vi begav oss upp till bb för att bli tilldelade ett rum. Tiden på bb gick långsamt och jag kände hela tiden hemlängtan. Jimmy fick inte sova med oss på bb vilket kändes väldigt jobbigt. Tråkigt att inte få sova tillsammans hela famljen första nätterna. Upplevelserna från bb är både positiva och negativa. Jag förundras fortfarande över vissa människor som jobbar inom vården. Många passar inte alls in och vi mötte en och annan fågelskrämma under dagarna på bb. Ondagen kom och vi fick äntligen lov att komma hem. Hemma möttes vi av en nybliven farmor som hade städat och tvättat åt oss vilket var väldigt mycket värt.

För att sammanfatta förlossningen skulle jag vilja säga att det var en smärtsam men otroligt häftig upplevelse som jag är glad över att fått uppleva. Jimmy var ett enormt stöd och Elvis är hur underbar som helst.

Tack för alla fina gratulationer!